ibland när man genomgår svåra saker i livet. svåra saker som vissa dagar är svårare att hantera än andra, man har stundvis svårt att acceptera att det verkligen är såhär fast man känner att man ändå har gått vidare ni vet. Man känner att okej, nu blev det såhär men jag har iaf mitt hem kvar jag har mitt barn i mitt liv och en underbar familj och goa vänner. det finns dom som har det mycket sämre.. 6/7 dagar så flyter vardagen på som vanligt. den ynka dagen som detta slår tillbaka på en kommer kanske nån tanke ibland och man tänkte på hur framtiden såg ut för ett par månader sedan och att de togs bort från mig okontrollerat mot min vilja. den tråkiga dagen som livet känns surt det är den dagen då man ser på lovis, men hör hennes ord och man förstår hur hon tänker och vad hon vill. den dagen är jätte jobbig. när man är mamma så tänker man inte på sig själv man tänker hela tiden på sitt barn och hur ska jag göra i allt detta för att lovis ska må bäst och inte drabbas av det. jag har visat mig sårbar för henne en gång under denna tid och ja man har gjort allt för att hon ska tänka på annat också och ha roligt. extra roligt lixom. jag vet inte om det är fel av mig eller om det är rätt av mig. kanske får man bakslag när man inte dealar på djupet med sig själv?
jag funderar mycket ofrivilligt på varför har jag hamnat här två gånger och med ett barn, varför har jag låtit två människor stjäla mitt hjärta och sedan var ingen villig att försöka behålla det i slutändan? varför ser man inga tecken eller signaler ? jag klandrar ingen av boysen. dom är båda bra människor och jag tycker mer om den ena än den andra och hoppas det kan förbli så i framtiden. det hade varit tryggt för Lovis och mig att vi finns som vänner för varandra då Lovis fullkomligt älskar denna människa och pratar konstant om honom. jag kan inte klandra någon, antar att de gjorde väl det de ansåg va rätt för dem i deras situation, svårt att alltid ha den inställningen, men när man är 29 år så måste man inse fakta, hårt men moget. inga regler inga garantier det är vad vi alla spelar med, så är det. ingen idee att hata vara arg eller ledsen, vem vinner på det? nej borsta av sig och gå vidare det är det jag gör bäst och det som känns bäst :) fast när det kommer till kärleken så blir jag oerhört skeptisk ändå nu, jag blir så jävla rädd att jag funderar om jag någonsin kommer släppa in en karl i livet igen, eller kommer jag någonsin sluta fundera på vad det är jag gör fel?
tittar mig omkring och ser alla runtomkring mig. jag sväller av avundsjuka. det enda jag vill ha i livet är allt dom har. är det så tokigt ? jag älskar att kommer hem till någon, jag saknar de små detaljerna i vardagen som gör att livet blir lite extra mysigt.
men just nu känner jag över lag bara för att vara ensam. jag och Lovis hur mycket jag än saknar de andra så får det nog vara nog nu.
för övrigt så ska jag få äran att vara gudmor åt två små nya liv som kommet till oss. vilken otrolig gåva är inte det? att dessa två barns föräldrar tror på en och anser man klarar av den uppgiften, jag hoppas jag gör det. jag vet jag kommer göra det. ska följa dom hela livet och lära dom allt jag kan om pojkar och kärlek ( vilket inte lär bli mycket) :D haha! roligt skämt där tyckte jag.
dessa två barn har juh då sitt dop samma helg och glad är jag för det för det kunde varit samma dag och det är det inte som tur va då det är 24 mil mellan dom ;)
livet är egentligen inte så tokigt. bara när man väl funderar kan det blir lite sorligt men vem känner inte så ibland, eller jag tror inte det är onormalt när det sker förändringar på detta vis.
nu ska jag ta mig upp och slå på lite vänner, det är skönt att somna till det om kvällarna. :)
God natt!