SandraBokor

ja ni, nu är denna sommar snart över och jag känner mig otroligt positiv och halvt besviken. såklart om olika saker. jag är jätte positiv till måndag. skolan drar igång och jag längtar faktiskt. nu start i livet!  känns som jag pausat en del saker runt omring mig som tagit upp en del tänkande tid. saker blir ju som de blir oavsett. så mitt fokus senaste veckorna har mest handlat om att mentalt förbereda mig för terminen. funderar så mycket på ekonomin och allt som kommer med huset. ibland undrar jag om jag orkar driva runt detta ensam ett år till, kanske skulle pausat det också. hyra ut och bosätta mig någonstans där saker flyter på bara. inga måsten nivet. men jag tror väl egentligen inte att jag vill bo i lägenhet heller eller hyra nån stuga av någon. detta är ju vårat hem, men vore ändå skönt att bara ha lovis och skolan att tänka på. fast jag tänker att man kanske ska prova och se hur det går denna termin först innan jag säger att det inte kommer gå :) tankarna går iaf upp och ner hela tiden.

 

sommaren som aldrig kom har gått fortare än vad jag önskat. jag har jobbat större delen av den och har så otroligt dåligt samvete över att jag inte varit ledig som alla andra, tid med lovis osv.. hur en förälder än gör och vilka val man gör så ska man alltid få lov att ifrågasätta sig själv om man gjort rätt val? är det bara jag som känner så? jag önskar jag åkte iväg och campade med lovis som jag tänkte.. eller att jag tackade nej till den där sista jobbturen. hela tiden få lov att tänka vad man kunde ha gjort.. varför finns detta samvete alltid med en? lovis har haft en kanon sommar. varit med farmor i värmland, tillbringat tid med mormor och morfar-anders och tagit en tripp till morfar-magnus i uppland. leksands sommarland , parken zoo, järvsö zoo och massa mera.. jag har frågt henne varje gång och hon har varit så lycklig och förväntansfull. varför har jag då dåligt samvete för att jag jobbat, tex ? det värsta av allt är att jag kommer inte ha semester på 7 år. det betyder att nästa sommar kommer se lika dan ut. jag är tvungen att jobba.. jag får ångest av att bara tänka på det. Jag har varit ute på så mycket kul också i sommar, festligheter och trevligheter. har blivit så när man jobbat sena kvällar och när lovis varit på egen semester. jag har blivit ifrågasatt vart lovis varit när man varit ute, skulle det ha någon betydelse? varför måste jag alltid få lov förklara mig varför jag kan vara ute tex två dagar på simmningen. det ska inte jag behöva göra. men folks dömande ögon och blickar ibland kan ge mig rysningar. folk säger alltid att man inte ska bry sig om vad andra tror eller tycker. men det är så när man är ensamstående mamma, eller kanske förälder över lag. man vill vara så bra som möjligt och vill inte att någon ska tycka något negativt om en eller ens föräldraroll. det är svårt att inte fundera på sånna saker när man lever i ett sådant dömande samhälle. saker ska följa normer, och bryts det så är det märkvärdigt. 

nu är jag övertygad om att fler känner säkert igen detta. tycker att när man träffar på folk ute på roligheter så ska man inte ens behöva ta upp vart ens barn håller hus och vart den va kvällen innan också osv. hör inte kvällen till förmodligen! 

 

Idag har jag iaf varit på gymet, på tok för länge med tanke på hur tråkigt det är där nere. men på eftermiddagen blev det en cykeltur på 3,1 mil. det är roligt att cykla. lovis hakade på mormor och morfar till Eskilstuna och gick på parken zoo. kom hem nu ikväll mer spredad än någonsin. jag hade förberett med en påse godis, kiriost och dricka. lördagsmys kallas det, speciellt när Nils karlsson pyssling rullar på tv:n.

det är nog bland det bästa som finns. dessa myskvällar, då vi ofta går till sängs samtidigt kl 20:00 och ser på astrid lindgren i sängen. 

godnatt.

det var ett tag sedan jag var in här. förut har jag haft en tendens att bara skriva när jag mår rätt kasst.jag har haft det lite upp och ner, livet va mörkt några månader fram till maj-16 efter där har det pendlat upp och ner,men av olika anledningar. jag hade det väldigt trivsamt och bra från maj till typ november...

 

tänkte skriva lite vad som hänt det senaste året och försöka hålla igång bloggen lite mer. valt nya vägar äntligen, så ni får följa den hur det går osv. 

det känns som jag skulle kunna printa ner en hel novell här utan att veta vart jag ska börja, men jag tror jag börjar från något roligt, och livet började bli roligt igen förra sommaren. Våren hade jag inte pallat om jag inte hade bytt jobb i januari. det var en stor räddning, att hela tiden vara sysselsatt med elever och planera de lektioner man skulle och allt som hör en lärares jobb till.. ekonomin började lätta lite när sommaren kom och man började finns en sorts glädje i att vara ensam och trivas med det. bara jag och lovis. Jag tackade ja till ett till år på skolan som lärare och det var många år sedan som jag verkligen älskade att gå till jobbet. men jag gjorde verkligen det lär jag säga! knegade på väldigt bra jag och emelie, tycker själv att vi har gjort ett hästjobb. vintern närmade sig med stormsteg och många av mina bekanta och i omgivningen verkade ha stenkoll på vad de ville med sina liv. sökte skola och följde drömmar. jag har alltid funderat vad mina drömmar är? sökte in till skola jag med i tron om att lärare var min nya dröm. enkelt var det också, kunde studera på heltid och jobba på skolan under tiden. jag började förbereda mig mentalt, men märkte att allt blev dyrare(utgifter,räkningar) ju närmare vintern/julen jag kom, saken hörde till att när jag bytte jobb så sänkte jag mig i lön med nästan 4000 och det gjorde stor skillnad kan jag säga. jag hade aldrig försörjt mig själv och lovis ensam en vinter förut. Så jag skaffade över några sekunder ett extrajobb på OKQ8 som jag sökte i all hast när jag var in en tidig morgon i november för att köpa kaffe innan jobbet, och fick det. Det blev massa jobb på OKQ8 och jag jobbade ibland från 5 på morgonen till 22:30 på kvällen. kunde inte säga nej + jag behövde pengarna. jag har alltid varit en människa som vill göra mycket och inte vill att lovis ska växa upp till repliken " nej, mamma har inga pengar" jag började i december att få ångest och panik. andnöd och svimmningar. det var så otroligt mycket på skolan med alla ämnen som skulle planeras och betyg skulle sättas osv.. jobbade sena kvällar när lovis lagt sig och vissa helger stod jag på OK. jag började gråta utan orsaker i tid och otid men när jag fick andnöd i bilen och höll på att åka åt skogen utanför äppelbo var det nog lagom tid att ringa doktorn. utbränd va det direkta svaret och jag ficken läkartid direkt efter nyår. givetvis ville de att jag skulle sjukskriva mig redan innan lovet. men jag hade juh lovat att ställa upp på OK. jag jobbade 2 pass på OK efter jul och vi gjorde om schemat på skolan så jag och Emelie bara hade 2 ämnen var att undervisa. allt blev lättare då. jag tackade nej till högskolan också, jag kunde absolut inte sjukskriva mig, hur skulle jag då betala alla räkningar? jobbade kvar på OK fast jag lovade mig och alla att jag skulle sluta direkt skolan började. det gick helt enkelt inte. jag visste det va brist på personal och mitt i turistsäsongen. men en dag i februari fick jag nog. tack och hej.

pga av en del förändringar på skolan så blev det tyngre på jobbet. så ju längre vt-17 gick, desto mer och mer börjad jag vantrivas och må kasst igen. orkade knappt ro allt i land men kämpade stenhårt för att inte svika någon. jag orkade dock inte med varken vänner eller familj. ville bara vara hemma och va med lovis alla som känner mig, vet att jag är jordens socialaste människa. en del hade svårt att acceptera att jag inte va så social ett tag. för att inte nämna den katastrofala 30:års krisen jag hade. jag fick föressten i januari en psykolog jag fick gå och prata med som hjälpte till att hålla isär alltihopa. det bästa jag gjort va nog att sitta hos henne och få kloka råd. Började med att fokusera på mig själv och tänka vad jag vill. jag ville tydligen innerst inne bli döv-blind tolk. sökte in till folkhögskolan i leksand i maj och kom in. sa upp mig från jobbet och tänkte att nu satasr jag. får bära eller brista. 

 

Det var så svårt att ta det där klivet. men nu när jag sitter här och skriver så har jag det bättre än någonsin. visst ingen har det perfekt men jag har harmoni i livet. jag vet att jag inte tänker göra så dumma prioriteringar igen. att ha det kärvt i plånkan det är bara tilfälligt, det kommer bli bättre en dag. det är inte värt att jobba ihäl sig för de exta pengarna man får in. jag vill faktiskt hellre vara med Lillbokis och vara lite fattigare just nu. jag har ingen aning om hur det kommer bli att börja plugga men det ska bli en rolig utmaning och förhoppningsvis kommer jag ta mig igenom de 4 åren och sedan komma med en fantastisk utbildning och få ett välbetalt jobb. det är så planen ser ut iaf, sedan hur det blir det vet jag inte. 

eftersom det blir plugg nu i augusti och inge jobb så är jag ledig i 2 veckor till. jag har visserligen jobbat i sommar, i siknäs på ett äldreboende, som jag verkligen stormtrivs på! men jag är ledig en vecka innan skolan börjar. jag är rätt nervös över den här förändringen och jag kommer enbart att studera, på heltid. måndag till fredag. jösses. jag hoppas ni håller tummarna för mig att livet håller samman, trots att man börjat studera med en 4:åring och ett hus att försöka hålla i god form också. jag håller mina tummar för mig att livet kommer rulla på fint men plugg,träning,hus och föräldrarroll :)

/Bokor