En sak i livet känner jag är otroligt jobbigt och det är när det blir förändringar du själv inte kan kontrollerna, man har levt 6 månader tillsammans och kommit till punkten där det känns bra i hjärtat att säga jag älskar dig, en dag så bara försvinner allt detta. då blir livet sådär tungt igen och alla tankar bara snurrar och far man vet inte vad man ska sysselsätta sig med och man har 100 frågor men inga svar.
någonstans i allt detta så blir jag att ifrågasätta mig själv, vad är det för fel på mig? varför är det ingen som står ut att leva med mig? är jag en krävande människa. ja ni förstår, självförtroendet det bryts lixom ner fast man inte vill.
Nu är det såhär att jag är vuxen nog att veta att i kärlek finns inga garantier men i mitt liv finns det ett barn ett barn jag känner jag redan utsatt en gång för en livsförändring och hoppades av allt att jag skulle få slippa igen. jag får så dåligt samvete och känner mig som en värdelös mamma men vad kan man göra? jag ville verkligen kämpa denna gång, jag trodde verkligen denna gång, men man kan inte kämpa ensam i något där det krävs två personer. Man kan inte vara egoist utan jag/vi lär tänka på Lovis fast det uppenbarligen är jobbigt för båda två, det gör ont ända in i benmärgen när hon frågar efter honom och jag vet inte vad jag ska svara för hon saknar han så mycket och vill han ska komma och leka med henne. vad ska jag säga? hur förklarar man för någon som snart ska fylla 3 år? jag kan juh knappt förklara för mig själv vissa stunder.
folk och människor har alla sina egna teorier men själv står jag utan. jag står med vetskapen att jag vet inte alls vad som händer i morgon och jag vågar inte tänka på det heller. focus är juh ändå att ta sig igenom dagen på bästa möjliga sätt utan att gråta. vilket har gått ganska bra. jag är glad jag har det jobbet jag har så dagarna gå iväg fort men känner att direkt jag blir ensam eller kommer hem och inte har något att göra så får jag panik.
vill inte kasta skit på någon men kastar mest skit på mig själv och undrar hur man kan vara så blind? eller varför man intalat sig att det är en jobbigt tid nu med allt runtomkring. Det har gått 8 dagar och bästa sättet att låta omvärlden veta vad som händer i livet så är det väl enklast att skriva ner det så slipper alla fråga och fundera.
jag var på flottaren igår och hade aldrig trott jag kunde ha så roligt som jag hade, det gjorde ont i mig stundvis av vad jag såg då och då men folk kom ändå fram till en och frågade hur man mådde. i allt detta så är det nog inte bara jag som mår dåligt antar jag men det är jag som kan prata för mig själv. vad jag vet så är det väl aldrig kul att såra någon heller.
Ni vet man är så glad att komma hem till något och nu är man tillbaka där det ekar i huset om kvällarna. sängen är iskall och det finns ingen som snurrar en i håret tills man somnar.. har alltid sagt att det är dom små sakerna som gör skillnad i livet och det har jag verkligen sett nu för det är de små sakerna jag saknar mest.
jaja livet går vidare. vänner får man heller inte för många av, och det är väl vänner vi hoppas vi kan fortsätta vara. ta hand om era kära!
Tack för mig!
❤️❤️❤️❤️