Ibland har man så mycket man vill skriva att man inte riktigt får fram det man egentligen menar och vill få fram.
jag vill iaf börja med att tala om för världen att jag bor hemma hos min mamma och har gjort nu i tre veckor. får flytta hem om två veckor till mitt hus, jag och Lovis. jag har varit ute med kompisar varje lördag sedan jag flyttade hem till mamma. det finns två val, antingen sitter jag hemma i soffan med mamma och Anders och äter hårdgås med ost och kollar på tv eller så åker jag iväg ut med vänner och har kul, då inte supa men kanske tagit nån cider efter jag lagt lovis och hon har somnat. sedan åker jag hem igen och vaknar upp med Lovis. jag vet att många inte vet om min livssituation och kanske tror att under dessa omständigheter fixar barnvakt åt Lovis för att supa eftersom man genomgår en livsförändning, så är inte fallet. jag har väl egentligen ingen skyldighet att förklara mig men eftersom jag känner att jag blir sårad och bryr mig för mycket i vad andra ser och spekulerar i så känns det bäst för mig att tala om som det är. om två veckor är jag tillbaka i illbäcken och lär skaffa barnvakt för varje gång man ska hitta på något så jag har tagit tillfälle i akt att gett mig ut när jag kunnat då mamma och Anders ändå varit hemma och Lovis sovit. det är skönt också att komma ut. man bor många under samma tak trångt och mor och dotter kan juh ibland gå varandra på nerverna lite sig så det är nog bara hälsosamt att mamma och Anders får lite egentid dom med.
Det försigår mycket i skallen på mig hela tiden nu när man blivit själv så snabbt. ekonomi och saker till hemmet räkningar och ja ni vet. har juh dragit på mig en ny bil också som jag inte vet nå hur jag ska fara med. sälja eller ha kvar? den kostar juh den med varje månad. står med en skoter som jag inte haft det lättaste att sälja heller. nu när Lovis är så liten har man juh inte kunnat åka heller direkt mer än mysåka lite. mysigt det med, men är det värt det ? som tur är har jag en underbar mamma och styvpappa som hjälpt mig kopiöst mycket och jag vet dom kommer göra allt för att saker ska gå runt och att jag ska må bra och på det viset kan jag känna mig oerhört bortskämd! jag vill kunna stå helt på egna ben och inte behöva fundera men fasen vad det kan djävlas ibland.
inte nog med det så kanske man ska plugga till hösten och hur ska det gå ihop med vardagen nu om jag kommer in?!?
Nu när jag flyttar hem igen är det så mycket jag vill göra på en gång. fixa sandlåda till Lovis och en studsmatta och köpa en lekstuga. riva upp alla buskar och få iordning på gården som jag vill ha den. måste köpa utemöbler och göra iordning verandan så den är inbjudande att använda och mysa i. jag lär fixa en parkering och ta bort häcken. måla och fixa iordning i gäststugan så mina gäster har det hemtrevligt där ute när dom kommer på besök. Inne måste jag måla klart uppe och fixa ett köksbord och skaffa en del köksprylar och köpa gardiner. förmodligen lär jag köpa ny sänggavel också då min sprack i flytten :/ tänkte jag skulle ta ett rum i taget till en början så kanske man blir helt klar med allt tillslut. det är svårt när det är så mycket man vill göra, jag blir så stressad och känner mig så pressad fast det bara är jag själv som tänker och kontrollerar allt?
någonstans i allt detta så känns det som man går i bitar innefrån och ut. när kommer kraschen, kommer det en snart eller inte? det känns som ett rejält bakslag kommer komma iaf. märkligt att jag 90% av tiden mår så bra och funnit mig själv lite igen men ändå känns det som någonstans bryts man ner? det är en känsla jag inte kan beskriva. jag är otroligt rädd för att återgå till gamla vanor igen. jag vill verkligen inte det. jag vill kunna slappna av och bara vara och njuta för mig själv om kvällarna utan att alltid känna att nån kompis måste komma och dricka te och snacka massa skit in till läggdags, eller sitta och sms:a om kvällarna osv. att man blir mer bekväm i sig själv och faktiskt kan njuta av ensamheten och tystheten med sig själv. hur gör man? jag är så sjukt social och älskar mina vänner, dom ger mig så mycket glädje i livet för både mig och Lovis, men samtidigt så måste man väl lära sig att kunna umgås med sig själv också? det har juh helt klart blivit bättre sen Lovis kom till världen men jag känner ändå det är svårt och jag vill kunna välja själv utan att känna att man måste eller att man får panik av att umgås med bara sig själv i soffan. känslan av att vara en god vän har kanske gått för långt?
en otroligt positiv sak att berätta är iaf att Lovis börjar på dagis i morgon!! betyder så sjukt mycket i dagsläget för både mig och mamma då det underlättar vardagen lite. Och att Lovis får komma tillbaka till dagis och leka med kompisar, guuuud vad jag mår bra av det. det var bara att bocka av nr 1 på listan som ligger i huvudet och gnager.
I morgon måndag och vi startar veckan med att göra ett prov till skolan och utbildningen jag sökt till .kommer nog inte fixa det men det får bära eller brista. antingen har jag nog med kunskap och erfarenhet så det räcker eller inte. jag är iaf taggad!
// Bokor Sandra