detta är mitt sätt att må bättre. att få skriva ner mina tankar och känslor utan att någon dömer mig eller abryter. ett sätt att få bearbeta och acceptera, glömma och gå vidare!
När livet får en plötslig vändning, något man inte var beredd skulle komma, ingen förvarning osv så kan det lätt bli att man får svårt att acceptera det som just kom.. man får inga konkreta svar eller förklarningar man blir att fundera på vad man gjorde fel, vad var det som hände, när hände det, vad var det avgörande. det är så otroligt konstigt att två personer kan ha två helt olika uppfattningar om en och samma sak.. den ena svävar på moln medans den andra är på väg att kliva av. jag har alltid trott att man var värd så pass som en förvarning att det är något som håller på att förändras eller hända.. att man kan få en chans att fundera vad jag gör fel och kanske ändra saker och ting.. jag har jämt gjort så, men det kanske var för att jag tyckte om personen och ville det skulle vara bra.. jag kan inte hjälpa att jag ifrågasätter hans känslor om man inte ens var värd att bli informerad vad som höll på hända i våra liv.. när jag tänker tillbaka så kan jag till en viss gräns förstå. jag har mått skit dåligt och gnällt och pratat mycket om privata problem runt om i vardagen som kanske varit i mycket negativa former.. kanske varit drygt att lyssnat på... fast jag trodde att den man håller kär stöttar man genom en svår tid och man tar sig igenom det tillsammans.. man ska nog inte döma andra efter sig själv heller, när man sedan inser att något ändras men man förstår fortfarande inte att det är mig det beror på så blir allt automatiskt mycket mer känsligt.. jag utrycker mig i konstiga former för att kanske få bekräftelse om att det är inte mig, men då är det försent.. mycket man i efterhand skulle ha gjort annorlunda kanske..
just nu känner jag mig lurad, förd bakom ljuset och som att man bara var något tillfälligt.. jag känner mig dum och pinsam att jag inte fattat vad som var på väg.. jag var så otroligt lycklig såg en ljus framåt med stora förändringar.. prövningar men som absolut var värda att både prövas och lösa.. det är väl det man gör? återigen ifrågarsätter jag hans känslor.. hur länge dom spelats och inte varit äkta eller hur jag ska säga.. har inte känt mig så trygg och omtyckt på flera år sen över en handvändning vänder allt.. hur ska jag nu kunna få upp tilliten som han hjälpte mig bygga upp denna sommar.. hur ska jag finna den igen? jag vill bara gråta och ligga ner en evighet men jag har en dotter som behöver mig och mitt i allt är hon kanske den som lyfter mig igen.. jag tänker tillbaka på sommaren som varit och vet inte om jag ska vara lycklig över att den va som den va eller om jag ska vara ledsen när det ändå blev som det blev.. så mycket man delat med sig av och tagit del av.. det är barn inbladat.. inte fått chansen att säga hej då på ett fint sätt, packa mina egna saker, allt detta togs ifrån mig på ett ögonblick.. jag kan inte med ord beskriva vad jag saknar alltihopa! kan inte låta bli att fundera om jag är en sådan svår människa att vara med, ena dagen planeras det kalas och resor nästa dag är man bortvald.. hur ska man ta sig vidare utan att få saker och ting bekräftat ? kan inte förstå att jag sitter här igen, åter en höst i sitt vanliga gamla jag och lite till..
nu får man ta alla eftersmällar som kommer..förklara å berätta för familj och vänner som undrar och ta emot dom där orden man inte orkar.. " åh ni som såg så kära och lyckliga ut" vi trodde juh på er" ja det klassiska ni vet som bara påminner om det man känner och minns men som ligger i det förfluna nu som man bara vill glömma. om allt ändå inte kunde komma samtidigt.. det var inte bara kärleken som tog slut det är en hel novell till om andra saker som ligger brevid och tynger också...
jag har verkligen lärt mig att inte ta något förgivet. inte ta någon förgivet..
låt mig bara få ligga en stund så reser jag mig snart igen och traskar vidare!